Konsten att lyckas
På måndag öppnar sökningarna för höstterminen på högskolan. För de flesta som går ut gymnasiet till våren (som jag) så innebär det att man blir överröst med reklam för alla möjliga former av utbildningar. Luleås universitet, diverse yrkesutbildningar, Jönköpings högskola, Umeås universitet, Högskolan Väst, till och med Svenskt näringsliv har förärat mig med sina reklamblad. Som tack får de lite länkkärlek. Det känns lite som att alla rycker i en. Okej, kanske inte riktigt så, men ni fattar grejen.
Jag får många tips om varför jag ska bli det ena efter det andra. Varför det finns en framtid i just denna karriärtypen. Om jag har lärt mig något alls i skolan de här senaste nästan 12 åren så är det en sak. Jag fungerar bäst i situationer när, trivs bäst där, och är lyckligast när jag faktiskt har ett intresse av att delta. Om jag tänker tillbaka på min skoltid så har det varit guldkornen där jag själv varit med och format och styrt min utbildning som faktiskt betytt något.
Det är ganska banalt. Det är till och med lite fånigt. Men jag vägrar ens tänka tanken på att jag skulle välja en utbildning på grund av dess framtida karriärmöjligheter. För mig så är det löjligt att välja efter en "prognos" vad arbetsmarknaden vill ha när just jag är färdigutbildad. Sorgligt nog så finns det en del som gör det. "Man måste inse att arbetsmarknaden inte är här för just din skull utan att du är här för dens skull." - Min klasskamrat. Visst är det taget ur sitt sammanhang delvis, men själva kärnan är densamma. Inställningen gentemot arbetsgivare är någon slags underkastelse. Jag hoppas att han är ett undantag, men jag vet fler som väljer utifrån framtidsutsikter för yrket. Man ska konkurrera och man ska bli yrkesfärdig direkt. Det känns inte som att min generation är akademikergeneration på det sättet iaf.
Aja. För att göra ett långt inlägg kort, jag tänker välja det som gör mig lycklig, inte det som ger mig jobb. Jag tror att det lönar sig i längden.
Framtida arbetsgivare, jag hoppas att detta inte påverkar vårt förhållande, men jag tror att du förstår.
Jag får många tips om varför jag ska bli det ena efter det andra. Varför det finns en framtid i just denna karriärtypen. Om jag har lärt mig något alls i skolan de här senaste nästan 12 åren så är det en sak. Jag fungerar bäst i situationer när, trivs bäst där, och är lyckligast när jag faktiskt har ett intresse av att delta. Om jag tänker tillbaka på min skoltid så har det varit guldkornen där jag själv varit med och format och styrt min utbildning som faktiskt betytt något.
Det är ganska banalt. Det är till och med lite fånigt. Men jag vägrar ens tänka tanken på att jag skulle välja en utbildning på grund av dess framtida karriärmöjligheter. För mig så är det löjligt att välja efter en "prognos" vad arbetsmarknaden vill ha när just jag är färdigutbildad. Sorgligt nog så finns det en del som gör det. "Man måste inse att arbetsmarknaden inte är här för just din skull utan att du är här för dens skull." - Min klasskamrat. Visst är det taget ur sitt sammanhang delvis, men själva kärnan är densamma. Inställningen gentemot arbetsgivare är någon slags underkastelse. Jag hoppas att han är ett undantag, men jag vet fler som väljer utifrån framtidsutsikter för yrket. Man ska konkurrera och man ska bli yrkesfärdig direkt. Det känns inte som att min generation är akademikergeneration på det sättet iaf.
Aja. För att göra ett långt inlägg kort, jag tänker välja det som gör mig lycklig, inte det som ger mig jobb. Jag tror att det lönar sig i längden.
Framtida arbetsgivare, jag hoppas att detta inte påverkar vårt förhållande, men jag tror att du förstår.
Trött
Jag hinner aldrig blogga just nu. Känns som att jag har fullt upp för det mesta och när jag väl har ledig tid så känner jag inte för att lägga min värdefulla fritid på detta. Så. Vi får se när det blir värdefullt att blogga igen. 'Til then.
Försäkringskassan, ett sjukt system eller ett symptom?
Det här, var det sjukaste jag har läst på ett tag. Jag vet inte ens var jag ska börja. Tänk er själva. Er 1.5 år gamla son dör och ni väntas dagen efter anmäla er till Arbetsförmedlingen. Hur många skulle faktiskt gå? Kan man begära det?
Det här får mig att tänka på Kant och det kategoriska imperativet. Kammarrätten hänvisar i detta fallet till regelverket och plikten, man hävdar att det man gjorde är allmän lag. Och självklart har de rätt. Kammarrättens uppgift är inte vara moralens försvarer utan att döma i enlighet med lagen och det har de gjort. Det finns inget i den lagen som beskriver fall med mödrar som har förlorat sitt barn. Det går inte. Man skulle isåfall få ta med alla former av undantag(förmildrande omständigheter borde på något sätt dyka upp här).
Däremot är försäkringskassan handlande i denna härvan förkastligt. Försäkringskassan har valt att överklaga länsrättens beslut och har valt att öppet visa att man har en policy som säger att det spelar ingen roll vad som händer, vi gör inga undantag. Det visar att det för det första är ett moraliskt vidrigt system, för det andra att det är oflexibelt och konstant system. Men allt resonnemang man kan tänka sig som finns i försäkringskassan försvinner när man läser som jag förstår att det var dyrare för FK att driva det här fallet till rätten än att faktiskt ge Sofie sjukpenningen. Då börjar man undra. Är FK sadister? Gör man det här för att bevisa en poäng? För det har ju inget med pengarna att göra.
Men det här är dagens Sverige 2010, eller hur? Jag har inte hamnat på 1890-talet helt plötsligt, va? Okej. Försäkringskassan handlar i enlighet med regeringspolicyies. Försäkringskassan befinner sig precis som av resten av Sverige i en ekonomisk kris. En ekonomisk kris som används för att motivera hårdare regler, en liberalisering av arbetsmarknaden, undantag i LAS, ett nedbrytande av arbetsrätt utan dess like, detta kombinerat med en borgerlig regering med en alltmer borgerlig vänsteropposition och liberal media skapar en försäkringskassa som utförsäkrar cancersjuka, och en mamma som förlorar sitt barn och blir utan sjukpenning på grund av frånvaro.
Läs om Försäkringskassan här, här och här.
Det här får mig att tänka på Kant och det kategoriska imperativet. Kammarrätten hänvisar i detta fallet till regelverket och plikten, man hävdar att det man gjorde är allmän lag. Och självklart har de rätt. Kammarrättens uppgift är inte vara moralens försvarer utan att döma i enlighet med lagen och det har de gjort. Det finns inget i den lagen som beskriver fall med mödrar som har förlorat sitt barn. Det går inte. Man skulle isåfall få ta med alla former av undantag(förmildrande omständigheter borde på något sätt dyka upp här).
Däremot är försäkringskassan handlande i denna härvan förkastligt. Försäkringskassan har valt att överklaga länsrättens beslut och har valt att öppet visa att man har en policy som säger att det spelar ingen roll vad som händer, vi gör inga undantag. Det visar att det för det första är ett moraliskt vidrigt system, för det andra att det är oflexibelt och konstant system. Men allt resonnemang man kan tänka sig som finns i försäkringskassan försvinner när man läser som jag förstår att det var dyrare för FK att driva det här fallet till rätten än att faktiskt ge Sofie sjukpenningen. Då börjar man undra. Är FK sadister? Gör man det här för att bevisa en poäng? För det har ju inget med pengarna att göra.
Men det här är dagens Sverige 2010, eller hur? Jag har inte hamnat på 1890-talet helt plötsligt, va? Okej. Försäkringskassan handlar i enlighet med regeringspolicyies. Försäkringskassan befinner sig precis som av resten av Sverige i en ekonomisk kris. En ekonomisk kris som används för att motivera hårdare regler, en liberalisering av arbetsmarknaden, undantag i LAS, ett nedbrytande av arbetsrätt utan dess like, detta kombinerat med en borgerlig regering med en alltmer borgerlig vänsteropposition och liberal media skapar en försäkringskassa som utförsäkrar cancersjuka, och en mamma som förlorar sitt barn och blir utan sjukpenning på grund av frånvaro.
Läs om Försäkringskassan här, här och här.
Miljöpartiet - När makten blir målet
Usch. Jag kan inte låta bli att må illa när jag hör det här. Miljöpartiets ställning i datalagringsdirektivet har varit tveksam och det har varit svårt att få raka svar ifrån någon inom organisationen. Men nu är det smärtsamt uppenbart. Miljöpartiet vill övervaka medborgare och effektivt ta död på privatliv, integritet och grundläggande demokratisk rätt.
Detta är största anledningen till att jag blev Pirat. Partierna i riksdagen visar gång på gång varför man inte kan lita på deras företrädare. Jag tänker inte rabbla upp varför direktivet är bland det sämsta som hänt medborgarrätten, men jag kan ge bra länkar. Här står det om hur vi stoppar det här.
Full Mental Straightjacket skriver bra om ämnet
Förövrigt så hoppas jag att modiga miljöpartister håller sina löften om direktivet.
